Hur säger man farväl till någon som ska dö?

I tisdags fick jag ett tungt besked..

Min pappa hörde av sig och berättade att farfar låg inne för lunginflammation men nu hade det blivit såpass illa att hans kropp inte tog upp någon näring längre och han har 3-14 dagar kvar på sig att leva.

Läkarna beslutade att stänga av sond och vätska så att han hemskt och tragiskt ska få svälta till döds. Det är ju vid dessa tillfällen en spruta skulle kunna göra det här sista dagarna fridfulla istället för att få en människa att lida till döds in i det sista andetaget! Det är så tragiskt!!!

Det är nog det som känns jobbigast att man vet att han ligger och förtvinar bort och lider.. Men han får morfin för att dämpa smärtan och ångesten♡

Jag började gråta och kände nästan direkt att nej jag vill nog inte åka dit och behöva se honom ligga där och må så dåligt!

För mig har farfar alltid varit sjuk, han lider av reumatism som gör att musklerna krampar och han har sen jag minns oftast varit sjuk och behövt hjälp.. haft svårt att prata ordentligt och göra allt som alla andra tar för givet men ändå så har han hängt med och varit på kalas och så men allt har tagit lite längre tid bara, i tal och ätandet, gång osv..

På den tiden när man var yngre så var det lättare att se sitt ego och låta världen cirkulera runt sig själv.. därför tog man inte större initiativ till att besöka honom och umgås på det sättet som man kanske skulle vilja ha gjort, skapa den där riktiga relationen.

Sjukdomen har gjort att det blivit begränsat med det, som att det var från honom initiativet skulle kommit från... men det var ju svårt! Men därför var jag ändä rädd att förstöra den bilden jag hade av farfar genom att få se han i försämrat skick.

Rädsla över andra saker fanns nog också.. tex, hur känns det att besöka sin farfar som snart ska dö.. Hur hanterar man det? Vad säger man? Hur kommer han se ut? Är han så illa däran att han nästan är helt borta? Kommer han känna igen oss om han är vaken?

Efter samtal med min syster då jag fick höra att farfar hade varit vaken och pratat med pappa så kände jag att jag ändå ville åka! Dels för att då stötta honom och finnas där för hans skull och även för att jag med större sannolikhet skulle ångra mig mer över att jag inte tog chansen när jag fick den.. nu visste jag ju ändå att han var såpass pigg att han hade lite tal och ork kvar.

Fredag skulle vi åka för att jag skulle kunna hinna med jobb och ändå få hela helgen här i Karlstad då att processa och umgås med familjen...

Det var ju en ödesfråga om vi skulle hinna dit i tid? Innan det var försent? Han hade ju ändå pratat och varit med dagarna innan, så jag vågade hoppas och tro på att vi hade tid. Ödet skulle få bestämma.

Det kändes som att jag körde mot klockan i fredags och vi åkte nästan dit direkt när jag kom fram, jag hämtade upp pappa först och åkte mot sjukhuset sen.. vi parkerade vid förlossningen, där nya liv kommer till... och konstigt nog så skulle vi precis kliva in i ett rum där ett liv strax skulle avslutas.. livets kontraster! För om 2 veckor så åker vi för att hylla kärleken i ett bröllop.. Man tänker ju sällan på dessa stora händelser i livet men ändå är det en så stor del av det..



Vi kom fram till rummet där han låg, jag kände mig lugn och tog ett stort andetag innan vi klev in.

Pappa hade berättat att han med stor sannolikhet kommer att sova när vi kommer och då ligger han med öppen mun med spända läppar över de få tänder som finns kvar.. det var precis så han låg.

Det var farfar ♡

Min farfar... ♡

Som låg och sov så fridfullt, som ett litet barn.

Hans hud var så fin, inte en endaste rynka! Bättre än pappas. Osannolikt hur fin han såg ut. Jag smekte hans kind och sa hej farfar. Hans vita vackra hår som såg alldeles nyfrissat ut. Lilla lilla farfar så frisk som du ändå ser ut men så sjuk som du nu är. Så orättvist..

Vi pratade länge om minnen och livet för att han skulle få lyssna på oss där vi var brevid hans säng.. bakgrundsljudet av Tv:n var bra som komplement i det annars tysta sjukhusrummet.. det kändes som att det fanns mycket värme där inne tillsammans med han ändå.

Vi tittade på han ibland i tystnad och sen bara pratade vi om honom i de bästa minnena. Förhoppningsvis hörde han oss och lyssnade med oss. Det bestämde jag. ♡

När det kändes som att vi skulle behöva säga farväl på riktigt så blev det lite tyngre.. det var såhär vårt farväl skulle bli... pappa sa farväl först: jag kommer tillbaka imorgon pappa..

Jag kände att min sista chans att få han att känna vår tillvaro var att ge han min värme, jag klämde han ganska mjukt men bestämt över axeln och smekte sen hans kind och sa hejdå farfar det var väldigt kul att få träffa dig. ♡

Då öppnade han ögonen!! Som ett tecken från ovan, som att han verkligen kände på sig att vi skulle säga farväl för sista gången så ur sin tunga sömn med morfin i kroppen så vaknade han upp för att se oss!

Han såg på mig, på pappa och på min syster. Han började röra igång sig lite med huvudet men spänningarna i musklerna gjorde så att han rörde sig lite mer okontrollerat, som en nyfödd som tar sina första rörelser utan vidare kontroll på sin kropp.

Vi försökte ställa lite frågor men fick inte några svar, han sa hej, och en gång ja men jag minns inte till vad ens.. det var som att han hade så mycket att säga oss men han fick inte fram orden!

Men han vaknade!!! För att få se oss en sista gång!! För en stund tillsammans, så overkligt!

Det var en fin stund tillsammans där inne med honom och tillslut behövde den ändå få ett slut.

Jag är så glad över att jag klämde åt hans axel med värme och att han vaknade upp så vi fick se han på riktigt en sista gång..

Det var nu vi fick ta ett äkta farväl, vi vet inte om han vet att han kommer dö, det finns ingen som har sagt till honom att de har stängt av maskinerna med mat och vatten och att hans dagar är räknade, det är för plågsamt men jag tror att han vet ändå..

För någonstans kändes det som att han visste att detta var sista farvälet med oss.. för när vi stod där brevid hans säng för att ta det tunga avskedet så kunde inte tårarna hållas tillbaka längre,

Jag sa det igen: farväl farfar det var så härligt att få se dig!

Jag tog hans hand och han kramade tillbaks i min hand, då kom min syster brevid min sida och jag sa vi älskar dig farfar!

Där behövde jag vända mig om mot fönstret för att han inte skulle se mina tårar rinna från kinderna. Jag ville att han skulle få glädje och värme in i det sista.

Min syster kände likadant och vi torkade bort tårarna lite snabbt så på vägen ut vinkade vi tillsammans och sa hejdå farfar.. då kom det!

Hejdå ♡ sa han och reste sig upp lite, sen kom den lilla handen upp och han gav oss en vink.. vi alla 3 blev så glada och ledsna på samma gång där vi gick ur rummet. Så fort dörren stängdes så släppte alla känslorna.. vi grät och gick åt olika håll först..Där brast det...

Hans ork till ett farväl betydde ALLT!♡

Sen kramades vi tillsammans alla 3 i sjukhuskorridiren och tröstade varandra. Hjärtat blev lite lättare och vårt farväl blev så fint och betydelsefullt.

Jag är väldigt glad över att jag åkte men känner en sån stor sorg nu. För, för mig är han död nu.. för mig är det över, jag vill inte vara med på dom sista dagarna, det här var precis den bilden av farvälet till farfar som jag ville ha och kommer bära med mig förevigt. Det var så vackert och så fint. Jag sörjer honom redan men han lever än.. vi vet inte när det är över allt vi vet är att det är snart. Låt det gå fort, så han slipper lida ♡

Tack farfar för att du är så fin och fantastisk och tack för att du gav oss chansen att säga adjö. Vi älskar dig ♡

Gillar

Kommentarer

Elisabeth
,
Usch så ledsen jag blev av att läsa ditt farväl. I dagarna nu är det 7 år sedan min pappa gick bort. Jag hoppas och tror att det inte är farväl utan på återseende. Att livet fortsätter någon annanstans. Där sjukdomar inte finns. Att vi alla får träffas igen glada och pigga. Som jag hoppas! Stor kram till er alla.
viktoriabergh
,
Så fin tanke, instämmer helt. Farväl för nu men som du säger på återseende. ♡ beklagar din sorg med! Kram
Roger
,
For en vakker og rørende beskrivelse av den tunge stunden du opplever nå. Sterkt. Varme tanker til deg og din familie.
Josefin
,
<3
Sara
,
Brukar inte kommentera dina inlägg men nu känner jag att jag måste för fy så gripen jag blev av detta inlägg. Tårarna bara kom! ❤️ Vill skicka en stor bamsekram till dig och fy vad orättvis livet är! Vad tacksam du kommer att vara för att du tog mod till dig och åkte till honom. Jag har bara min farmor kvar i livet. Hon har de senaste 5 åren sagt att hon firar sista julen med oss och blir tårögd när vi säger hejdå efter ett besök och fy så ont det gör! Tror att jag blev så berörd av detta då jag verkligen vill besöka henne oftare men som småbarnsförälder blir det tyvärr inte högt prioriterat då tiden knappt räcker till till det man måste göra på hemmaplan. Tack för ett öppet och ärligt inlägg!! ❤️❤️
Mikaela,
Vilket fint avslut ni fick. O vilket fint sista minne du får av din farfar som vaknade upp o kunde säga farväl. Tårarna rann när jag läste ditt inlägg.
nouw.com/mikaelaaa
Ester
,
Tack för du delade med dig denna smärtsamma med så äkta stund i livet. Det gick rakt in i hjärtat på mig. Förlorade min kära mormor för ett halvår sedan och detta fick mig att minnas och återuppleva allt. Jag tror det är något med sista farvälet som den bortgångne samlar kraft till. Hört flera historier där dom sedan kan somna in i frid när de flesta varit och sagt hejdå. Det var samma med min mormor. När den sista i familjen hade hälsat farväl så slappnade hon av och gick bort dagen efter ❤
viktoriabergh
,
Åh tack för fina ord!! Beklagar sorgen för din mormor. Ja jag tror med på det där!! Så häftigt ändå ❤ tur vi hade ändå som fick chans till avsked. Kram!!