Förlossningsberättelse Del 3

Här kommer del 3 av förlossningen och detta blir den sista delen. Läs om del 2 Här och del 1 Här.

Epiduralen hade som sagt kickat in och gjort sitt jobb. Jag var en ny människa och nu njöt vi av "lugnet" jag förflyttade mig från sängen till yogabollen och hade sängen som ett bord framför mig där jag satt och rullade på höfterna likt Shakira medan jag försökte få i mig sallad, smörgås, godis, nyponsoppa. Ja allt för att ladda upp inför sluttampen! Simon satt och kollade på film medan jag bara satt där och gungade.. det kändes så harmoniskt att få äta och liksom mysa på bollen.. hah!

Jag tyckte att känslan var väldigt lik den känslan som uppstår när man är väldigt toanödig och äntligen får sätta sig på toan för att släppa på trycket. Den där "sköna lättnande känslan av att trycket ska lättas" så kändes det när bebis åkte längre och längre ner.. och det var nu jag kom bra överens med lustgasen för om jag jämför smärtan som jag hade innan så var detta en fis i rymden men självklart kännbart så i värkarna så andades jag in lustgas och blev lite smått lycklig av gasen och situationen! Att jag hade kontroll igen, kändes hur grymt som helst! Sådär satt jag ett bra tag innan det var dags att kolla till läget med öppningsfasen.

Då var jag öppen 8-9cm ungefär och barnmorskan rekomenderade mig att ställa mig på knä på sängen och hänga med armarna över ryggstödet för att få tyngdlagen att göra sitt den sista centimetern. Det blev extremt jobbigt att stå på knä sådär med tung mage och liksom hålla i sig tillslut så jag fick återgå till bollen.

Eftersom jag nästan var öppen 10cm så väntade jag ju liksom på den där stormen med krystvärkarna! Hur skulle det kännas? Kommer det slå till som ett åskmoln och kommer smärtan komma tillbaka till magen/ryggen? Kommer det komma in massa läkare och liksom förbereda för bebisens ankomst? Det var den bilden jag hade i huvudet men så blev det absolut inte.

Jag började känna att det var jobbigare att andas med värken och slappna av än att åka med på värken och trycka på lite. Så jag frågade om jag fick följa med på värken och liksom trycka på när den kom? Hon tyckte det lät som en bra idé men ville inte att jag skulle trycka på hårt. (Ta i lite som att man skulle bajsa innebar det) detta höll på ett tag men sen ville hon kolla om jag hade öppnat mig nog. Så då hamnade jag på ryggläge i sängen igen med ryggstödet upphöjt.. barnmorskan var så lugn och trygg och hon ville känna lite hur det kändes vid hans huvud när jag krystade lite. Så jag fick testa krysta på lite under några värkar. Såhär höll det på i kanske 20min.. ju mer hon kände att det gav bra svar av mitt krystande desto mer kunde jag liksom trycka på och hon bad mig då trycka på mer och bli lite mer arg. Huvudet låg och gungade fram och tillbaka för ibland så sögs han tillbaka in liksom efter det jobbet jag gjort med att krysta ut han. Detta var fortfarande inte smärtsamt för mig och kände mig så lugn för detta kunde jag göra i någon timme kände jag. Ingen stress! Långsamt och med kontroll..

Det visade ju sig dock att jag inte hade så starka krystvärkar så ju mer jobb jag gjorde och ju längre ner Frank sjönk ner desto mer skulle jag ju ta i. Det var svårt att känna när värken var på sin topp och jag fick liksom överdriva kraften eftersom jag hade svårt att känna den så starkt. Då bestämde hon att sätta i värkförstärkande dropp. Det gjorde det hela lite bättre och nu kunde jag liksom greppa tag under benen i knävecken för att få maximal kraft! Simon la sin hand under min ländrygg så att jag skulle bli påmind om att pressa rumpan nedåt. Det var även först nu som jag började ta i med hela kroppen, så att man blev röd i ansiktet och spände allt man hade! Blev ju väldigt naturligt då kraften från värkarna var starkare! I 1 värk kunde jag i bästa fall få till 3 krystar och sen dröjde det ett tag innan nästa värk kom... men han var på god väg ut och det kom då in en till barnmorska för att stötta upp lite. Det var först här som jag insåg att det var nära! Jag hade ju som sagt räknat med en storm av smärta och krystvärkar och massa läkare som skulle förlösa men det var bara vi. Så intimt och lugnt och tryggt. Nu bad barmorskan mig att bli riktigt förbannad och jag fick till några grymtningar för att försöka pressa så mycket jag orkade.

När det började trycka på mycket nedåt så sa hon: nu kommer det snart bränna, smärta, spänna, och göra så förbaskat ont!! Men vad du än gör så lyssna på mig och följ med och håll ut för nu är det nära! Det peppade mig!
Sagt och gjort, den värken gjorde att han hamnade med sitt huvud precis vid utgången och fyyyyfffaaaann vad det brände och gjorde ont! Hon hade rätt!! Hon sa hur mycket jag skulle trycka och när jag inte fick trycka och jag kände att hon la en varm handduk i mellangården. När huvudet satt i entrén så kändes det som att jag skulle dö.. jag minns att jag tänkte om inte nästa värk kommer NU så dör jag. Värken kom och jag krystade för allt vad jag var värd!! plopp så försvann lite av trycket! (Huvudet kom) krystade 1 gång till så hårt jag kunde och länge.. så sa det bara blopp.. och axlarna åkte ut, en kryst till och där gled hela han ut. Jag hörde skriket ganska tidigt och upp kommer den vitaste kletigaste lilla varelse! Med en handduk om sig. Min hand var helt full av fosterfett och jag trodde att han skulle vara helt avtorkad och fin så som barnmorskan hade sagt att de gör, torkar av dom oså!
Sen eftersom jag hade gått över tiden med 15 dagar så brukar de vara rätt "rena" när de kommer ut. Barnmorskorna hade aldrit sett något liknande på en bebis som skulle ha gått övertid och de konstaterade snabbt att denna lilla kille garanterat inte var överburen med tanke på fosterfettet. Samt hans lilla vikt på 3458g som vid tillväxtultraljud varit uppskattat till 3700g vid BF (då gick ju jag över tiden och han borde ha blivit tyngre än så)

Känslan var lycka när han låg där hos mig. Jag kollade på simon och såg hans lycka med. Vi skrattade och pussades! Äntligen var han här! Hade inte räknat med att känna mig lycklig så det gjorde nog situationen bättre. Det kändes väldigt bra att ha han på bröstet medan de höll på med efterarbetet av mig. Hon testade att dra ut moderkakan genom att dra lite lätt i navelsträngen.. det kändes som att hon hade fiskdamm hahha och napp fick hon då den bara gled ut helt smärtfritt. Vi ville såklart se moderkakan och hon visade hela påsen där Frank hade legat och även hålet som hade blivit efter vattenavgången, sen visade det sig att jag hade 2 stycken moderkakor! En som växte i den andra, väldigt ovanligt! Man vet inte varför det blir så heller.. navelsträngen fick Simon klippa och jag skulle bli sydd. Hade fått några små bristningar på insidan men inget som behövde sys, sen sa hon att jag hade spruckit "normal mycket" några stygn bakåt i mellangården. Hon la 2 lokalbedövnings sprutor och började sy och det sved och stack lite men tack vare vår fina bebis på magen så gick det bra! Eller föresten fina och fina bebis... min första tanke var att han såg ut som en liten alien gubbe då ögonen var mörka och huvudet lite kon format! Det var tydligen vanligt då huvudet pressats ihop vid förlossningen. Detta försvann ju över natten och han fick sin vanliga huvudform ❤❤
Nu tycker jag självklart att han är världens finaste kille!! Älskar honom♡
Vår fina son!
Jag kunde efter förlossningen traska själv men blev lite yr (lågt blodtryck) så fick vänta in en rullstol och så åkte vi upp till familjerummet där vi la oss i sängen och myste. Vi hade fått en bricka med smörgås och pomac men hann inte dricka något och tog en halv smörgås innan de dukade bort brickan. Besviken jag blev hade ju sett fram emot lite "bubbel"
Simon åkte till Max och köpte hamburgare till oss på kvällen och den satt fint kan jag säga!
Frank var orolig hela natten och låg och drömde och kunde inte somna.. hade ammat och kollat blöjan för 30min sen så vad var fel?? Visst ny värld och läskigt osv! Tog upp honom och gick runt för att vagga han lite och får syn på en stor svart fläck bak på pyjamas ryggen, frågar Simon vad det var och han tänder lampan och ser att det är bajs. Åh stackars liten!!!!

Dumma mamma och pappa hade nu gjort sitt första misstag som föräldrar och trott att blöjan var tom.. lilla bebis hade fått ligga och gråta i sitt egna bajs. Vi hade så dåligt samvete och kände oss som jordens sämsta föräldrar men insåg snabbt att detta är nog första av typ 500 bajsolyckor/misstag så det är bara att lära sig! Det har vi gjort nu och glömmer inte bort att kolla blöjan även fast man kollat den för 5min sen så kan det ha hänt olyckor på 5min i en blöja . Vi fick en nöjd bebis efter blöjbytet och fick alla 3 sova. ♡

Dagen efter ville vi bara hem, det kändes så naturligt och tryggt. Hade inte fått någon vidare hjälp med något och vi kände att vi hade koll på läget. Så hem blev det. Vid lunch lämnade vi BB och åkte hem för att bli familj på riktigt! ♡ bästa ögonblicken i mitt liv.

Stort tack till min andra halva, bästa vän, största kärlek och nu far till vårt barn! Hade aldrig klarat förlossningen utan stöd och hjälp från dig Älskling! Tillsammans gjorde vi det❤❤❤❤!
  • Postad i: vardag

Gillar

Kommentarer

Viktoria Bergh
,
Vad roligt att du gillar det! tack snälla!
Viktoria Bergh
,
Åh tack snälla! Kul att man kan ge dig ett sug om fler barn ja den smärtan känner nog de flesta som fött vaginalt igen! inte skönt. Men skulle göra det igen för honom. ❤ kram!!
viktoriabergh
IP: 82.99.3.229