![Gå till ,[object Object]](https://nouwcdn.com/v106/u/182/2243182/216/202006060859069034.jpg?version=202007)
Min förlossningsberättelse
Måndag 13/5
Jag hade haft en inre önskan och känsla av att han skulle födas den 13 Maj. Mina absoluta favoritnummer som har följt med mig i alla tider är just 3, 13 & 23.. nummer som har dykt upp många gånger och gett mig både tur och känslosam förknippning.
Jag hade ju hela helgen innan den 13e haft slemproppen som lossnat då och då.. det brukar innebära att man föder inom 1 vecka. Så därför började jag ju anta att något var på gång i kroppen.
Måndag morgon efter att ha lämnat Frank på förskolan så kände jag mig så himla trött! Jag hade ett inbokat besök hos barnmorskan vid 10.30 och ställde klockan för att kunna ta en sovlur på soffan innan jag skulle åka dit.
Jag somnade som en stock men vaknade klarvaken av ett knäppljud, som om något gick sönder och min första tanke var oj kan det ha varit det välkända knäppet med vattenavgång? Det kändes liksom i kroppen som att ljudet var förknippat med mig & förlossning. För jag började känna av små molvärk.. precis då kom älsklingen hem från jobbet (han jobbade bara på morgonen denna dagen som TUR var) så jag frågade honom om han smällde i något, nej? Sa han och gick på toa..
jag gick då upp för att byta om och åka in mot barnmorskan... klockan var 09:45
jag hinner gå från soffan in mot vårt sovrum (4m) och där rinner det vatten ur mig längst med hela benet! Som en chock. Men fattade ju direkt!
Älsklingen kom med handdukar och jag gick o satte mig på toaletten för att ”droppa” ur mig lite fostervatten och samla mig lite.. hahah
jag blev SÅ lycklig och förväntansfull då jag visste att vi inom ca 48h har bebis hos oss! Eller iaf så slipper jag gå över tiden med denna lilla krabat.. vilket var min största rädsla eftersom jag gjorde det sist med Frank och det var så mentalt jobbigt så jag ville mer än gärna slippa det nu.
Väl där på toaletten när vattnet sipprade så kom en akut känsla av toanödighet... kroppen gjorde en egen tarmrens.. och magen började värka, men visste inte om det var värkar eller magont pga ”dålig mage”. Kroppen blev helt knäpp, blev kallsvettig och fick värmebölja samtidigt så jag fick öppna fönstret där inne och sitta och veva med armarna för att fläkta min svettiga panna. Känslan av att man är såå risig i magen att kroppen ballar ur.. men mixat med värkar och då insåg vi att det kanske är på gång ändå nu..
simon ringde in till förlossningen och vi fick en tid för kontroll vid 13.00 alltså då om ca 2,5h men hon sa det att om värkarna skulle tillta och vi behövde åka in så kunde vi ringa i bilen och åka direkt till BB.
Direkt när vi hade lagt på luren så började värkarna tillta och nu visste jag att detta var de riktiga värkarna så jag blev återigen väldigt glad för då var ju förlossningen igång typ!
Det var ändå lugnt med smärtan när jag var hemma men kände mig lite svag och yr, så jag bad Simon ge mig lite honungsmelon vilket jag knappt fick i mig.. för värkarna blev värre och nu kände jag att nej vi kan nog inte vänta tills 13.00 vi får nog åka nu.. vi ska ju ändå åka ca40min till Uppsala så jag ville vara på väg dit innan det blev för illa!
Vi packade ihop det sista till BB väskan och franks väska, och satte oss i bilen och jag var ganska lugn då och sa till Simon att han inte behövde stressa för det kändes ok! Mest lugnad över att vi var på väg in!
När vi började närma oss Uppsala så blev värkarna värre snabbt och jag hade ca 4värkar per 10min med 1min intensitet.
Framme utanför BB så fick jag ta värkarna och gå samtidigt från bilen in mot entrén (10meter) ... här kände jag att jag typ skulle behöva en rullstol, men älsklingen stöttade upp mig när jag gick för jag ville bara komma in, inte stå och andas igenom värken där utanför..
Inne på BB så fick vi komma in på ett mottagningsrum och när sköterskan kom in för att hälsa så kunde jag knappt hälsa eller prata med henne eftersom jag hade värk på värk.. och jag kände mig kissnödig med ett tryck så jag fick ta mig till toaletten medans vi väntade på en barnmorska som skulle undersöka mig och bebisen.. där inne på toaletten tog jag värkar samtidigt som jag kissade och började känna att nej detta börjar bli för jobbigt.. ungen kommer komma snart!
3 värkar på ca 5min hann jag ta där inne och hon bestämde då att nej vi behöver nog ett förlossningsrum vi!
Så vi fick byta rum och innan vi klev in i det rummet så bad jag om epidural, samtidigt då kom barnmorskan för att hälsa och förklarande att ja, vi ska sätta på ctg först, skriva in er och kolla hur pass öppen jag var samt byta om till förlossningens kläder..
väl på britsen så började jag med lite lustgas och denna gången jämfört med när jag födde Frank så kändes det superbra! Jag fick äntligen bli lite dåsig eller inte lite heller! Jag förklarade det som en pangfylla och frågade om de kunde sänka styrkan på den.. den stod på högsta så de sänkte till lägsta istället Då kunde jag andas igenom någon värk.. när dom sen skulle sätta på mig trosor så skrek jah typ nej inga jävla trosor! Hahah bad snabbt om förlåt för mitt humör.. men min känsla var ju att jag inte kan föda med trosor på!! Han kommer komma snart!
Jag var öppen 8cm vid första koll och dom sa alltså nej till epidural, du kommer snart ha din bebis här så det behövs inte.
Älsklingen stod på sidan och sa peppat hörde du älskling 8cm!! Peppade mig, o jag kände mest ja för tusan det visste jag ju, det känns som 10!!!!
Då fick jag iaf lägga mig på sidan för att hjälpa huvudet att skruvas ner de sista och underlätta sista öppningsskedet. Direkt när jag la mig på sidan så kom krystvärkarna och jag fick hålla tillbaka så gott det gick, men jag ville ju bara krysta ut honom.. då kom jag på att de även kunde höja lustgasen.. vilket de gjorde så här låg jag i en dimma och blundade samtidigt som jag klämde sönder Simons hand. Jag hade inte superont direkt utan hade mer kraft inombords att liksom trycka på och följa med i värkarna så det kändes bra! Men som sagt barnmorskan bad mig hålla tillbaka i slutet av varje krystvärk och jag skulle andas snabbt igenom.. så svårt och ibland gick det bra och ibland mindre bra! Sååå svårt att inte följa med krystvärken som upplevdes som en spya som liksom kommer med en kraft att det inte går att hejda. Så sjukt häftigt ändå!
Dom la varma handdukar för att ge kroppen en chans att hinna med.. men tillslut kunde dom se huvudet och sa att han hade mycket hår, och i väntan på den värken så hade han ju huvudet i entrén men det kände jag inte ens, jag väntade bara på att få trycka ut honom.. i värken som kom sen så kunde jag trycka ut han trodde jag, men det var huvudet... och dom behövde klippa navelsträngen eftersom den var snurrad runt hans hals. Men i andra värken sen så kom han!! Så mäktigt! Jag fick upp han på bröstet direkt sen och han var så lugn o fin, helt perfekt! Vilken känsla , vilken chock!
Barnmorskorna hade inte hunnit skriva in oss på förlossningen ens och detta fick vi alltså göra när han låg på bröstet.. allt som allt inne på förlossningen tog det 40min!!! Vi hann knappt komma in förens han var ute!
Å vilken känsla att denna gången vara så närvarande och kunna få styra sin förlossning istället för att barnmorskorna skulle berätta för mig. Denna gången kändes det som att jag bestämde över förloppet mer eller ja, min kropp! Jag följde bara med.. så tacksam för att få ha fått föda fram 2 friska barn. Tack livet!
För er som undrar: moderkakan krystade jag ut på en kryst och jag sprack i grad 2 så det behövdes sys bakåt i mellangården. Det tog dock tid innan de kunde sy osv för att bedövningen skulle börja ta, så ca 1-1,5h låg vi kvar där inne i förlossningsrummet, jag med benen i luften och fiffi i det fria. Fick frossa och blev så kall så benen skakade tillslut. Kanske adrenalin också iofs men sååå skönt när de sen hade sytt klart och jag fick lägga ner benen och bara få vara nyförlöst med vår lilla skatt på bröstet. Lilla Ralf som inte var så liten, utan han vägde 3950 g & var 50cm lång ❤️
Vi fick sen äntligen de goda smörgåsarna och ett varsitt glas Pommac. Det var vi värda!! Jag och min älskling! :)
Jag hade haft en inre önskan och känsla av att han skulle födas den 13 Maj. Mina absoluta favoritnummer som har följt med mig i alla tider är just 3, 13 & 23.. nummer som har dykt upp många gånger och gett mig både tur och känslosam förknippning.
Jag hade ju hela helgen innan den 13e haft slemproppen som lossnat då och då.. det brukar innebära att man föder inom 1 vecka. Så därför började jag ju anta att något var på gång i kroppen.
Måndag morgon efter att ha lämnat Frank på förskolan så kände jag mig så himla trött! Jag hade ett inbokat besök hos barnmorskan vid 10.30 och ställde klockan för att kunna ta en sovlur på soffan innan jag skulle åka dit.
Jag somnade som en stock men vaknade klarvaken av ett knäppljud, som om något gick sönder och min första tanke var oj kan det ha varit det välkända knäppet med vattenavgång? Det kändes liksom i kroppen som att ljudet var förknippat med mig & förlossning. För jag började känna av små molvärk.. precis då kom älsklingen hem från jobbet (han jobbade bara på morgonen denna dagen som TUR var) så jag frågade honom om han smällde i något, nej? Sa han och gick på toa..
jag gick då upp för att byta om och åka in mot barnmorskan... klockan var 09:45
jag hinner gå från soffan in mot vårt sovrum (4m) och där rinner det vatten ur mig längst med hela benet! Som en chock. Men fattade ju direkt!
Älsklingen kom med handdukar och jag gick o satte mig på toaletten för att ”droppa” ur mig lite fostervatten och samla mig lite.. hahah
jag blev SÅ lycklig och förväntansfull då jag visste att vi inom ca 48h har bebis hos oss! Eller iaf så slipper jag gå över tiden med denna lilla krabat.. vilket var min största rädsla eftersom jag gjorde det sist med Frank och det var så mentalt jobbigt så jag ville mer än gärna slippa det nu.
Väl där på toaletten när vattnet sipprade så kom en akut känsla av toanödighet... kroppen gjorde en egen tarmrens.. och magen började värka, men visste inte om det var värkar eller magont pga ”dålig mage”. Kroppen blev helt knäpp, blev kallsvettig och fick värmebölja samtidigt så jag fick öppna fönstret där inne och sitta och veva med armarna för att fläkta min svettiga panna. Känslan av att man är såå risig i magen att kroppen ballar ur.. men mixat med värkar och då insåg vi att det kanske är på gång ändå nu..
simon ringde in till förlossningen och vi fick en tid för kontroll vid 13.00 alltså då om ca 2,5h men hon sa det att om värkarna skulle tillta och vi behövde åka in så kunde vi ringa i bilen och åka direkt till BB.
Direkt när vi hade lagt på luren så började värkarna tillta och nu visste jag att detta var de riktiga värkarna så jag blev återigen väldigt glad för då var ju förlossningen igång typ!
Det var ändå lugnt med smärtan när jag var hemma men kände mig lite svag och yr, så jag bad Simon ge mig lite honungsmelon vilket jag knappt fick i mig.. för värkarna blev värre och nu kände jag att nej vi kan nog inte vänta tills 13.00 vi får nog åka nu.. vi ska ju ändå åka ca40min till Uppsala så jag ville vara på väg dit innan det blev för illa!
Vi packade ihop det sista till BB väskan och franks väska, och satte oss i bilen och jag var ganska lugn då och sa till Simon att han inte behövde stressa för det kändes ok! Mest lugnad över att vi var på väg in!
När vi började närma oss Uppsala så blev värkarna värre snabbt och jag hade ca 4värkar per 10min med 1min intensitet.
Framme utanför BB så fick jag ta värkarna och gå samtidigt från bilen in mot entrén (10meter) ... här kände jag att jag typ skulle behöva en rullstol, men älsklingen stöttade upp mig när jag gick för jag ville bara komma in, inte stå och andas igenom värken där utanför..
Inne på BB så fick vi komma in på ett mottagningsrum och när sköterskan kom in för att hälsa så kunde jag knappt hälsa eller prata med henne eftersom jag hade värk på värk.. och jag kände mig kissnödig med ett tryck så jag fick ta mig till toaletten medans vi väntade på en barnmorska som skulle undersöka mig och bebisen.. där inne på toaletten tog jag värkar samtidigt som jag kissade och började känna att nej detta börjar bli för jobbigt.. ungen kommer komma snart!
3 värkar på ca 5min hann jag ta där inne och hon bestämde då att nej vi behöver nog ett förlossningsrum vi!
Så vi fick byta rum och innan vi klev in i det rummet så bad jag om epidural, samtidigt då kom barnmorskan för att hälsa och förklarande att ja, vi ska sätta på ctg först, skriva in er och kolla hur pass öppen jag var samt byta om till förlossningens kläder..
väl på britsen så började jag med lite lustgas och denna gången jämfört med när jag födde Frank så kändes det superbra! Jag fick äntligen bli lite dåsig eller inte lite heller! Jag förklarade det som en pangfylla och frågade om de kunde sänka styrkan på den.. den stod på högsta så de sänkte till lägsta istället Då kunde jag andas igenom någon värk.. när dom sen skulle sätta på mig trosor så skrek jah typ nej inga jävla trosor! Hahah bad snabbt om förlåt för mitt humör.. men min känsla var ju att jag inte kan föda med trosor på!! Han kommer komma snart!
Jag var öppen 8cm vid första koll och dom sa alltså nej till epidural, du kommer snart ha din bebis här så det behövs inte.
Älsklingen stod på sidan och sa peppat hörde du älskling 8cm!! Peppade mig, o jag kände mest ja för tusan det visste jag ju, det känns som 10!!!!
Då fick jag iaf lägga mig på sidan för att hjälpa huvudet att skruvas ner de sista och underlätta sista öppningsskedet. Direkt när jag la mig på sidan så kom krystvärkarna och jag fick hålla tillbaka så gott det gick, men jag ville ju bara krysta ut honom.. då kom jag på att de även kunde höja lustgasen.. vilket de gjorde så här låg jag i en dimma och blundade samtidigt som jag klämde sönder Simons hand. Jag hade inte superont direkt utan hade mer kraft inombords att liksom trycka på och följa med i värkarna så det kändes bra! Men som sagt barnmorskan bad mig hålla tillbaka i slutet av varje krystvärk och jag skulle andas snabbt igenom.. så svårt och ibland gick det bra och ibland mindre bra! Sååå svårt att inte följa med krystvärken som upplevdes som en spya som liksom kommer med en kraft att det inte går att hejda. Så sjukt häftigt ändå!
Dom la varma handdukar för att ge kroppen en chans att hinna med.. men tillslut kunde dom se huvudet och sa att han hade mycket hår, och i väntan på den värken så hade han ju huvudet i entrén men det kände jag inte ens, jag väntade bara på att få trycka ut honom.. i värken som kom sen så kunde jag trycka ut han trodde jag, men det var huvudet... och dom behövde klippa navelsträngen eftersom den var snurrad runt hans hals. Men i andra värken sen så kom han!! Så mäktigt! Jag fick upp han på bröstet direkt sen och han var så lugn o fin, helt perfekt! Vilken känsla , vilken chock!
Barnmorskorna hade inte hunnit skriva in oss på förlossningen ens och detta fick vi alltså göra när han låg på bröstet.. allt som allt inne på förlossningen tog det 40min!!! Vi hann knappt komma in förens han var ute!
Å vilken känsla att denna gången vara så närvarande och kunna få styra sin förlossning istället för att barnmorskorna skulle berätta för mig. Denna gången kändes det som att jag bestämde över förloppet mer eller ja, min kropp! Jag följde bara med.. så tacksam för att få ha fått föda fram 2 friska barn. Tack livet!
För er som undrar: moderkakan krystade jag ut på en kryst och jag sprack i grad 2 så det behövdes sys bakåt i mellangården. Det tog dock tid innan de kunde sy osv för att bedövningen skulle börja ta, så ca 1-1,5h låg vi kvar där inne i förlossningsrummet, jag med benen i luften och fiffi i det fria. Fick frossa och blev så kall så benen skakade tillslut. Kanske adrenalin också iofs men sååå skönt när de sen hade sytt klart och jag fick lägga ner benen och bara få vara nyförlöst med vår lilla skatt på bröstet. Lilla Ralf som inte var så liten, utan han vägde 3950 g & var 50cm lång ❤️
Vi fick sen äntligen de goda smörgåsarna och ett varsitt glas Pommac. Det var vi värda!! Jag och min älskling! :)